Det svåraste som finns är att leda med 3-0

Håkan Södergrens berömda citat är det nog många som använt sig av genom åren, mest på skämt halvt på allvar när ens favoritlag leder med just 3–0, allt för att inte ta ut något i förskott även om det ser onekligen bra ut i en match. Fråga bara Djurgårdens supportrar i den 72 minuten av derbyt mot AIK 2 juni 2003 (3–3 efter full tid) eller varför inte Milans dito i halvtid av Champions league-finalen 2005 (förlust efter straffar).

Lägg därtill de tyska supportrarna i VM-kvalet mot Sverige 2012 där man komfortabelt leder med 4–0 med 30 minuter kvar (4–4 full tid) eller varför inte så nyligen som i januari i år där Robin Olsens Roma har 3–0 mot Atalanta i halvtid men tappar till 3–3 i den italienska ligan.

Eller varför inte Liverpools senaste vändning i dubbelmötet med Barcelona i Champions league… osv.

Minst sagt är det något som är fascinerande med stora ledningar och just det mentala spelet vid ställningen 3–0 där man oftast fram tills just det målet varit överlägsen. Nånting händer omedvetet, uppenbarligen.

Jag kan bara gå till mig själv, undertecknad har under hela min fotbollskarriär på relativt låg nivå varit ganska avslappnad fram tills man lyckas få in det där ledningsmålet, oavsett motstånd så har man plötsligt något att förlora, det mentala spelet sätter igång. Dock brukar man oftast lyckas hålla koncentrationen fram tills just ledningen blir lite för stor 3-4 bollar upp. Alltför ofta ropas det till höger och vänster att vi fortsätter, slappna inte av, pumpa på. Kroppen fattar men hjärnan kör sitt egna race och omedvetet börjar de små misstagen infinna sig och för varje misstag blir man mer och mer osäker samtidigt som motståndarna mentalt har förlorat och slappnar av och spelar ut.

Nånting av detta kan man ju tänka sig inträffade i söndags på KGA på ett snålblåsande Rosvalla där hemmalaget Nyköpings BIS tog emot topplaget Sandviken i div 1 norra. På förhand var jag övertygad om att det skulle bli en målsnål tillställning. Bissarna, med flertalet på skadelistan och som de senaste matcherna hade 0–3 och 0–0, mot ett Sandviken med defensivt skicklige tränaren Pelle Olsson som länge var associerad med länskollegan Gefle IF i allsvenskan men även hunnit med att träna storklubben Djurgården och en kort sejour i AFC Eskilstuna innan han återigen hamnade i Gästrikland och grannklubben SIF.

Det kan ha varit en av de bättre matcherna spelmässigt på väldigt länge från Bissarnas sida som jag sett. Under de första 20 minuterna rullar man ut bortalaget fullständigt, vilka har svårt att ens låna bollen eller skapa något framåt alls. Man byter kant och låter Sandviken springa utan att röra boll och till slut får man också utdelning då Marcus Burman via en försvarare får in 1–0 i den 33 minuten vilket står sig halvleken ut.

Jag förväntade mig ett annat Sandviken i den andra halvleken, som kliver fram och sätter press men istället fortsätter Bissarna sitt formidabla passningsspel vilket ger utdelning i form av den unge talangen Alexander Alp som snyggt och distinkt sätter 2–0 efter en upprullning på vänsterkanten där den ständigt hotande Oscar Karlsson serverar Alp mer eller mindre öppet mål. Tre minuter senare är det dags för repris men från högerkanten sett serverar Alp, efter en snygg skarvning från Oskar Karlsson matchens lirare Enoch Adu ett gyllene läge där han trycker in 3–0 i bortre hörnet. Game set match tänkte jag och de flertalet av de 215 personerna som tagit sig till Rosvalla denna söndagseftermiddag, eller? Ja Bissarna fortsätter om inte än bättre rulla boll och på bästa Barcelonavis hålla bollen inom laget på offensiv planhalva, lite Tiki-Taka minst sagt med 20-30 passningar inom laget innan Sandviken lyckades låna boll under korta sekvenser. Men då kommer vi till det där, 3–0, allt är klart och fokusen går ner. I den 82:a minuten kommer så också ett nonchalant misstag som kommer förändra allt. En till synes enkel passning omarkerat från mittback till innermittfält slås väldigt nonchalant och alldeles för löst, ett av seriens kanske vassaste anfallspar i Bellander/Englund snor åt sig bollen och ställer om blixtsnabbt, man rycker åt sig ett tre mot två-läge där Bellander kliver fram och som den vassa avslutare han är placerar snyggt in 3–1. Direkt på avspark slår sedan Bissarna direkt bort bollen till inkast, man börjar spela panikartat och slår långbollar man inte slagit på hela matchen. Bortalaget tilldöms sedan en korrekt straff i den 86:e minuten efter en handssituation och den store och robuste Leo Englund reducerar ytterligare en gång, som om inte detta vore nog lyckas samme Englund på stopptid nicka in kvitteringen efter att Sandviken även lyft upp målvakten på en hörna, 3–3 och två förlorade poäng... igen.

Detta är ju inte första gången man tappar en ledning i slutminuterna, under flertalet av matcherna under den förra säsongen hade man otroligt svårt att knyta i hop säcken när man ledde med mindre än tio minuter kvar, tre poäng förvandlades allt för ofta till en alternativt noll poäng. Det håller inte om man vill vara ett topplag som jag anser att man kan vara. Frågan blir ju lite hur man tacklar detta som lag mentalt. Det lär vi bli varse redan i nästa omgång då man åker till Stockholm för match mot Vasalund.

Hoppas man där lyckas hitta det fina spel man lyckades med i 82 minuter, Enoch Adu och Oscar Karlsson samspel, Jobartehs formidabla tvåfotare i trängda situationer på innermittfältet och framtidsmannen Alexander Alps teknik och speed framåt hoppas i alla fall jag få se mer av denna säsong.

Kollapser har hänt förut och kommer hända igen, nånstans är det tjusningen med idrott att allt kan hända... så länge det inte är ens egna lag som drabbas.

Vem ska vara grisen?

Det ser ut att bli en viss omsättning kring Onyx spelartrupp till nästa säsong. Det har redan skett på målvaktssidan, en in och en ut. Lucas Orrmo är en drömvärvning som Onyx med all rätt suktat efter i många år.
Flera skickliga och ordinarie spelare har lämnat, sådana som man kunde tänka sig att Nyköpingsklubben skulle bygga laget kring i framtiden, men även virtouser som inte kom till sin rätt i Rosvallas stora hall.
Jag tänker bland annat på André Lindman som kanske aldrig fick chansen - eller tog chansen beroende på hur man ser det - att visa sin fulla potential. Hitvärvad som en av de stora stjärnorna från en allsvensk kvalmotståndare till att köra i någon slags brunkarroll. Åtminstone blev det så. Framåt stod folk i vägen, men Lindman använde sin rutin och körde ner huvudet och ja just det, körde. Användes han rätt? Fick han chansen? Tog han chansen?
Frågan är kanske också: vem vill vara gris i dagens idrott? Vem är den nyttige idioten som får lagkittet att fungera? Jag tänker på fotbolls"lirare" som Håkan Mild och Magnus "Turbo" Svensson, skällsord som trots allt gjorde en stor drös landskamper och vann SM-guld. När man tänker innebandy tänker man zorro och skott i krysset, snarare än vem som är bäst på att springa hem eller sitta i täck. Finns spelarna som frivilligt tar rollen? Jag ser i Onyx exempel som Rasmus Christiansson Billnert, trygg och defensivt skicklig som sällan sticker ut men som sannerligen behövs. Fler? Jag vet inte.
Mycket kring Onyx handlar om två gubbar framåt. Poängkungarna Jesper Ekström och Viktor Palm. Den förstnämnde som utvecklats massor under SSL-spelet med Jönköping, han hade mer än en specialitet nu denna säsong. Palm, ja där är toppleveransen konstant. Men frågan är ändå om inte dessa herrar, gentemot sina lagkamrater, fick för mycket utrymme och för mycket att säga till om? Vad var anledningen till att bara två levererade, i och för sig i absolut toppklass, men att knappt någon annan gjorde poäng? För att det finns motsättningar även inom sådana lag, det vet vi.
Måste det inte också finnas en plan för om man inte gör poäng?
Här tycker jag förvisso att Onyx tagit stora steg jämfört med tidigare säsonger. När man tidigare kört fast mot defensivt skickliga lag har man nu haft plan B många gånger. Men det saknas ändå ett mer fungerande kollektiv.
Som jämförelse, återigen med fotbollen, så kan konstateras att av 90 matchminuter så har en enskild spelare bollen i max 30 - sekunder. Per person i snitt. Jag kan tänka mig hur det ser ut i innebandyn. Alltså, hur jobbar vi när vi inte har bollen, det måste fram mer tydligt. Hur ger vi fan i att åka på tio kontringsmål borta mot Strängnäs när vi haft ledningen tidigt i matchen, hur stänger vi igen.
Vem blir Onyx variant av Mild och Turbo nästa säsong? Är det en Mjällbyvariant som liksom för 20 år sedan dominerar och det där Ljungberg och Zlatan bara glimtar till men det ändå går bra för laget?
Där någonstans inleds vägen till ett lyckat SSL-kval, om Onyx kommer dit, nästa säsong.
Fotnot: Att vara en gris är inget negativt. Att vara en gris är inte samma sak som att spela fult. En gris bökar ner sig, försvarar sig.